tisdag, november 11, 2008

Poulet à la belle-mère

Eller på ren svenska: svärmors kyckling.

Jag älskar kyckling och har alltid gjort det. När jag var barn åt jag väldigt lite (det har ändrat sig en smula sedan dess...) men en av de få saker jag alltid satte i mig med god aptit var lördagens rituella grillade kyckling med hasselbackspotatis och sallad.

På 70-talet införskaffade mina föräldrar en elektrisk grill som såvitt jag kan bedöma uteslutande var avsedd för att grilla kyckling hemma. Den frysta broilern tinades, klyvdes mitt itu och fick marinera i lite olja samt Santa Marias grillkrydda, därefter träddes den upp på grillspett som petades in i maskinen ifråga och som sedan sakta snurrade runt för att slutligen frambringa en grillad kyckling som för mig var höjden av lycka. Kycklingen med tillbehör följdes av en ostbricka (redan som yttepytteliten älskade jag ädelost på knäckebröd) och ibland även en dessert även om det inte förekom särskilt ofta i mitt föräldrahem.

Mamma har berättat för mig att på den tiden var kyckling rätt så dyr mat - i alla fall har jag fått den uppfattningen. Hon berättade bland annat om när de köpte en frysbox för att förvara pappas hemjagade älg, hare, rådjur mm och fick ett antal frysta broilers på köpet. Vilken lyx att dryga ut det trista vardagsviltet med!

Kycklinggrillen ifråga lever fortfarande och används regelbundet av föräldrarna. Jag erkänner att jag fortfarande köper Santa Marias glutamatfyllda grillkrydda och dräller på kycklingbitar som jag sedan steker i ugnen och serverar med hasselbackspotatis när jag är på jakt efter "comfort food". Finns det någon bra svensk motsvarighet till det uttrycket? Och jag känner mig fortfarande lite lätt skyldig när jag gör något så ekonomiskt lättsinnigt - i mina föräldrars ögon - som att köpa färdiggrillad kyckling!

Nåväl, det här skulle inte handla om min barndoms kyckling utan om en kyckling som jag kom i kontakt med senare i livet: min underbara före detta svärmor Yvettes ugnsstekta pippi, uppfödd hemma i trädgården i Normandie på allehanda hushållsavfall och andra godsaker och sedan egenhändigt nackad, plockad etc av denna fantastiska kvinna. Hon fick mig att förstå att en kyckling ska vara tillräckligt stor för att en hel familj ska bli mätt, och det ska bli rester över. I sanningens namn gjorde hon ganska bastanta för- och efterrätter också vilket förklarar en del av det hela, men jag fick definitivt en annan bild av hur en riktig kyckling ska se ut och smaka än det som barndomens broilers förmedlat. Det närmaste jag kommit till detta i Sverige är Bosarpkycklingen, som Matälskaren skriver så vackert om just nu.

Här kommer alltså bästa sättet att tillaga en Bosarpkyckling, enligt min mening. Ni får ursäkta den påtagliga bristen på exakta mått och tider, dessa fanns inte i svärmors värld utan man tog bara det som fanns hemma och kände av kvantiteterna. Jag gör detsamma.

1 stor färsk Bosarpkyckling

Fyllning:

  • kycklinglever, hackad (jag har sett att det finns Bosarpkycklinglever!!)
  • gul lök eller schalottenlök (enligt egen smak), finhackad
  • vitt bröd
  • russin, helst gula (jag avskyr russin, men av någon anledning funkar de i denna maträtt)
  • smör, salt, peppar

Bryn lök och kycklinglever i smör. Blanda i finfördelat vitt bröd (ej kanter) samt russin, smaka av med salt och peppar. Fyll kycklingen med blandningen, bind ihop den. Lägg några smörklickar på kycklingen och dratta på lite salt och peppar, och stek i ugn 200-225° tills den är klar. Man behöver inte alls hålla på och vända kycklingen och ha sig, den blir bra ändå (bröstsidan uppåt, det ger frasigt och gott skinn). Servera med hemlagade pommes frites, om ni vågar hantera en fritös. Det vågar tyvärr inte jag.